Men lägg av...!

Seriöst! Nää, det här händer inte. Inte igen. Inte nu!

Världen har något emot mig. Snart går jag och drar något gammalt över mig, eller gjuter in mig själv i ett betongblock eller liknande. Vad gör jag för fel egentligen?

Akuten igen. Fjärde gången på ett halvår. Visserligen var två av de gångerna för Dinas skull, men ändå. Det är samma väntetider, samma sterila väntrum, samma charmiga lysrörsbelysning. Den här gången hade jag ialla fall privilegiet att bli omhändertagen av ambulanspersonal som bäddade ner mig på en rätt så skön brits och mumsade i mig en massa mysiga morfinsprutor. De ska va gött å ha ont... Typ? Och sällskapet var inte att klaga på heller, Nico gjorde mig en jättetjänst och följde med till sjukhuset, även om han hade kunnat stanna hemma och bara tagit hand om Dina. Tackar så mycket för hans tålamod. Särskilt i början av kvällen. Stackarn hade två gaphalsar att dras med, en förbisedd bebis i ena hörnet av vardagsrummet, och en smärtlidande Emma som då och då lät skrika ut sina våndor bortifrån köket. Dessutom skulle han ha telefonkontakt först med vårdguiden, sedan med nån röstbrevlåda för sjuktransport "tryck ett för självbetjäning, tryck två för att vänta i en evighet tills du tröttnar och lägger på..." och till sist med 112-telefonisten när han gav upp och ringde ambulans ialla fall. Vad skulle jag ha gjort utan dig, Nico... Min hjälte (A)

Kan du gissa hur banalt fatalt ofattbart urbota onödigt det hela startade? Nico hade föranmält att han skulle dra förbi och hälsa på strax innan han lämnade sitt hem. Så jag visste mycket väl att han skulle komma. Jag satte på musik, dansade som en tok till Dinas storögda förundran, och hörde inte när han knackade på dörren och traskade in i tamburen. Så fick jag syn på honom, Pang vilken överraskning, jag hoppar till, spänner hela kroppen och... På något vänster lyckas axeln ploppa ur led. Och spektaklet vägrade hoppa tillbaka! Som den alltid gjort innan!

Smärtan jag kände ikväll var verkligen något i hästväg. Jag skrek, så in i norden. Det var värre, ja värre, än att föda barn. Antagligen för att jag inte kunde göra något över huvud taget åt det. När ambulanskillarna kom spred sig en lättnadens våg genom hela mig. Snart, snart är allt över och jag kommer till och med få bedövning, vilken lyx. Efter sprutorna knixade de tillbaka axeln igen och så skjutsade de in mig, helt groggy och slumrig, till akuten för undersökning och röntgen. Allt väl. Fick en linda att vila axeln i ett par dar och ett löfte om återbesök hos en ortoped för diskussion om framtida åtgärder, eftersom mina leder aldrig bättrar sig utan snarare försämras. Kan vara så att en operation föreligger. Kanske lika bra, det.

Fördelen med att känna riktigt ordentlig smärta är att man blir relativt okänslig mot andra småsaker. Att dra bort plastplåstret och kanylen ur handen var en bagatell. Likaså minnet av när svullnaden i händerna gick ner efter köldskadan för några veckor sen. Känner att jag bara blir mer och mer härdad här... Soon I'm superman :P