hysteri

Cirkus!

Första riktiga cirkusföreställningen i Dinas, och faktiskt även mitt, liv. Det ni! Cirkus är inte alltid en självklarhet i allas barndom. Själv gick jag på otaliga dansföreställningar och en hel del musikaler i yngre dar. Kanske rätt så naturligt, när mochan hoppade omkring i tåskor på jobbet.

Tänk dig följande. Du ser något på TV, eller en show, eller kanske en inspirationsfilm/dokumentär med cool bakgrundsmusik. Det hela rör någon adrenalinsprudlande, glädjekick-eggande aktivitet, som ser oerhört kul och ganska krävande ut att genomföra. Åh, det där, det där är jag ämnad att göra! tänker du då. Och den tanken vägrar att släppa förrän du kontaktat varenda klubb, varenda förening och arrangör av aktiviteten, anmält dig, antagit utmaningen, jobbat upp dig till elitklass och blivit världsbäst. Åtminstone verkar det inte finns något annat alternativ, när du står där och dreglar över den fantastiska showen. Du måste göra det där. 

Om du känner igen dig, så vet du hur det är att vara jag! Och om du är psykolog kanske du kan underhålla dig och mig med att luska ut vilken bokstavskombination jag motsvarar? ;)

Av någon outgrundlig anledning saknar jag förmågan att bli lite intresserad. Det är antingen totalt ointresse eller ett gnagande extrem-super-intensivt-inspirerat nuuuuuuuuu vet jag vad jag ska satsa på hela livet framöver.

Gissa tre gånger vad som började gnaga i bakhuvudet under norrköpings ungdomscirkus våruppvisning.

 Det räckte med en gissning, va?

Tjusigare tigrar har väl aldrig skådats! De kunde inte bara göra kullerbyttor genom ringar utan även ryta, stå på huvudet och hjula.