"Men det här var ju lite action".

Men hallå, lägg av. Sådär kan du ju inte bara göra. Det är inte fair play! Förbannade axel, passa på att gå ur led när jag sover i godan ro!

Nåväl. Ambulansen var riktigt snabb den här gången. Kan inte beskriva hur hoppfullt jag låg och lyssnade efter hissmotorn, och hur tacksam jag blev när jag hörde hissen stanna på högsta våningen och tunga kängor klampa uppför sista trappan.

Precis som förra gången så spred en av ambulanskillarna ut sina engångsnålar över bordet, körde in en kanyl i armvecket och matade in en dos smärtstillande. Och frågade sedan om jag kunde resa mig upp.

"Va, axeln då? Ska ni inte dra tillbaka den? Det gjorde de förra gången."
"Jaha, nej, det får våra kollegor stå till svars för... Det kan vara så att axeln har fått en fraktur och då ska inte vi hålla på och dra i den innan du har röntgat. Så vi kommer att försöka flytta dig så skonsamt vi kan till kliniken, och så får du axeln på plats när vi är framme."

Ett panikskrik, en dos muskelavslappnande och ytterligare två "smärtisar" senare så låg jag fastspänd på en sittbrits. Nico och Dina vinkade hejdå i dörröppningen. Färden gick i maklig takt över Hagebygatans alla fartbulor, jag var bara tvungen att berömma förarens körsätt efterråt. Inte ett enda ryck och ingen onödig smärta tillförd. Tackar!

Väl på akuten så möttes jag upp av en relativt ung doktor och en sjuksköterska, som båda såg lite... Osäkra ut? Nyutexaminerade? Kanske ovana vid situationer med extrem smärta inblandad. Jag låg på rygg på min nya brits och doktorn och sköterskan diskuterade ett tag hur de på bästa sätt skulle vända mig på mage, för att kunna lägga armen i ett bra dragläge. Efter en minuts diskuterande kände jag mig manad att inflika. "Alltså, det kommer göra ont och jag kommer skrika i vilket fall, så det är bara att få det gjort". Sagt och gjort, ett knivhugg senare, med påföljande frossa och skrik som antagligen hördes till månen, så knakade axeln tillbaka igen. Doktorn drog och ryckte i armen som ett skot i storm, och det hjälpte ju. Så man får väl tacka och berömma.

"Det gick ju bra, det där", sade en utpumpad och väldigt trött liten emma. "Fast för er var det väl inget märkvärdigt, ni gör ju sånt här hela dagarna." "Jo," sa doktorn då, "men det här var ju lite action ändå."

Värsta greys anatomy live.

Rullelirull upp till röntgen, inga frakturer, rullelirull ner till väntsalen igen för doktorns sista ord och besked om hemfärd. Jag somnade som en stock ett tag, och väcktes av en sköterska som kom med frukostmacka och ett glas juice. Efter några genomgångna inredningstidningar hade de värsta effekterna av medicinen sjunkit undan och jag var pigg nog att ta en maklig solskenspromenad hem genom vrinneviskogen.

Men, om det nu är så att axeln kan hoppa ur led i sömnen, när ska den då hoppa nästa gång? När jag bär på Dina, och tappar henne i backen?

Dags för min käre överortoped att behandla min operation som ett akutfall, tack.