Diary #365. Get inside another box

Den lilla bubbla du lever i är det enda du känner till. För att utvecklas, behöver du komma ut och se något annat. Den har du hört förut. Think outside the box är en av de många utnötta standardrepliker som hos varje rekryterare går in genom ena örat och ut genom det andra. 

Och så var det en god vän som påpekade att det finns så mycket annat därute, förutom det man själv specialiserat sig på. Säg att du vid tretton, då du hade din första sommar som diskare i ett bättre kök, bestämmer dig för att bli kock. Sedan kör du på det, i en herrans massa år. Blir hur rutinerad som helst. Kanske till och med riktigt duktig. Och så får du reda på att din vän biologen åkte på djungelsemester till Borneo, och blev så fast att han bestämde sig för att flytta ner och ägna sitt liv åt att artbestämma grodor. Oj, ja det kan man ju göra! Vad spännande, och annorlunda...

Jag känner en som lever på sjukersättning. Förutom de begränsningar hon får av sin sjukdom och ekonomi, så har hon en frihet som många bara kan drömma om - friheten att disponera sin tid.

En annan person tjänar 120 000 kr/mån och arbetar 60 timmar i veckan, som chef. Ingen aning vad han gör med pengarna. Kanske köper saker som besparar honom tid så att han kan få vara lite ledig också?

Förutom tid och pengar, då. Ja, det finns en miljard sätt att leva på. Det är nog en del av den mänskliga nyfikenheten att tända till på sådant som man inte är så insatt i själv, men som verkar givande för andra. Vissa väljer att viga sitt liv åt en enda konstart, andra väljer att köra mer allround. Boxarna är många. 

Jag har bytt box så många gånger att jag tappat räkningen. I perioder stod jag med en lem i varsin box, med ena ögat sneglandes åt någon färgglad låda strax utom räckhåll, och det andra ögat sneglandes bakåt och tänkte nånting Vad sjuttsiken är jag för något? Vart är jag på väg, och vad var det jag lämnade bakom mig egentligen? Kan jag hålla balansen så här? Vinglandes med åtta projekt och tre livsmål i varje näve, plus ett hägrande framtidstänk på en bricka på huvudet.

Det där framtidstänket tyngde ner ryggraden så att den kroknade, så det borstade jag av mig. Just nu kan jag ju inbilla mig att jag står stadigt på jorden, när jorden i själva verket speedar i 3000 km/h under mina vispande fötter. Det enda stadiga är boxen vari jorden snurrar. Den nya lådan. Och från och med den 9 juni - sommarens enda låda. Det är skönt och scary på samma gång. Att ta risken att stå still, i hela tre månader. Men - det enda värt att ångra är riskerna man aldrig tog.