Studie i barnutveckling

Trotsålder... Hujeda.

Jag har studerat ett riktigt praktexemplar i action. Lille sockersöte Lennon som, ja... Pendlade mellan att gnälla som en knarrande dörr och att vara topp tunnor rasande. Det fanns liksom inget positivt i den där lilla själens världsbild. Alla var emot honom, och inget blev någonsin som han ville, och det var nog anledning att gå omkring och tjura konstant. Man kan fundera över om han verkligen gillar att vara så arg hela tiden...?

Dagen hade inte riktigt utvecklats åt det håll han förväntat sig. Han hade sett fram emot att gå på upptäcksfärd uppför utkikskullen i oxelbergsparken, men till sitt stora förtret så skulle vi alla stanna på lekplatsen nedanför innan för att mammor och barn skulle få lite fika. Missnöje!  Det vart gnäll och gråt hela fikat igenom. Och alltså den där gråten. Det är ju inte ens äkta gråt. Han gör sig bara till för att få sin vilja igenom. My god.

Allt blev så mycket bättre när han fick uppleva säkert den ballaste grejen den här månaden. Några byggkillar lät honom sitta med i grävskopan när de fyllde igen ett hål! Och sen så begav vi oss äntligen uppför backen till utkiken, med en lycksalig Lennon i täten. Nu vart man behagad minsann.

Annat skulle det bli när vi kom tillbaka till Sensus lokaler. Då kom gnället igång igen med förnyad kraft. Han till och med klappade till sin mamma. Jag förstår att hon blev rasande. Efter det så var det slut på allt roligt för Lennon, han fick inte vara med och trycka tröjor, han skulle aldrig mer få ha nappen och mor och son gick därefter hem ögonaböj. Rätta takter. Hade god lust att applådera, är så grymt glad att hon inte daltade med honom utan visade vem som bestämmer från början.

Tröjorna blev förresten riktigt tjusiga. Dina var inte helt förtjust i att få sin fot målad blå, men annars är jag förvånad över hur länge hon lyckades hålla sig vaken och lugn. Hon satt i en babysitter och lyssnade och tittade på alla mödrar och barn vid pysselbordet, medans Lennon for runt och hördes högre än alla andra... Min bebis är rätt cool, det är bara att konstatera ;)

Men, jag lägger på minnet att hon inte kommer sitta lugnt och fint för alltid. Det väntar en trotsålder för Dina med. Just nu kan jag bara tänka mig hur det kommer bli, hur jag kommer genomleva det - ett helt år eller mer av trots och gnäll, hjälp! - och passar på att njuta av den tid som är nu och dess relativt simpla problem, samtidigt som jag förbereder mig för vad som komma skall genom att höra om andras erfarenheter. Monkey see, monkey do.

Mellan Dinas bebisstadie och Lennons trotsorkan väntar en annan period av upptäckarlusta, bus och en hel del banka-saker-i-golvet-och-skratta-högt, som är väl representerad av olika små medlemmar på Sensus. Lilla Cornelia, till exempel, en väldigt glad och nyfiken liten onge på 6 1/2 månader. Hon skulle prompt ta på mitt ansikte hela tiden. Jag hämnades genom att ta på hennes. Då blev hon förvånad. Hela hennes ansikte fick plats i min hand, hehe. Nog för att Cornelia inte är särskilt stor, men Dina är hittills minstingen i verksamheten. Hon kommer dock bli utklassad av en riktigt liten knodd, när en tjej som är gravid nu får ut sin lilla plutt.

Me lika Unga Föräldrar Och Barn-verksamheten. Det är helt klart det mest lärorika stället jag hittills har upptäckt. Föräldrarna och barnen där hjälper mig att förstå Dina bättre. Gladare mamma och gladare bebis. Tjohej!