Dina är på Sjätte Tunnan för första gången, en omtalad medeltidskrog i Gamla Stan i Stockholm. För övrigt väl värd ett besök, om du inte redan varit där. Mycket är bekant från den där första kvällen, för nära fyra år sen nu. Andra detaljer upptäcker jag för första gången. Antingen är de nya, eller så var jag för rusad för att se detaljerna klart vid första besöket...
Stearinstalaktiterna som klättrar nerför gallergluggen i entrén. Matsalarna. Sköldar i taken och målningar på väggarna. Min mineralvatten serverad i lerkrus.
De har tydligen en Upper Bar också, med en något annorlunda klientel än nere i källaren. Här hänger den yngre generationen, en hel del lajvare, rejvare, alternativa i olika kategorier. Tydligen är jag en av dem, enligt barens eget husdjur... "Hänger du här så är du ialla fall inte normal." Hmm. Vad är normal?
Husdjuret hade riktigt bra hand med Dina, tydligen efter mycken träning med två småsyskon. Där fanns även en licensierad barnskötare, typ, som inhalerade Dinas närvaro som en sugar addict suktar efter geléhallon. Jag fattar det fortfarande inte, jag. Vad är det som är så fantastiskt med bebisar, att folk i alla åldrar och livsskeden flockas runt dem?
I och för sig så har jag min lilla teori: Bebisar är totalt utlämnade åt omgivningen. De kan inte göra någonting själva. Alltså är de beroende av hjälp med precis allt. Därmed har naturen ordnat med ett automatiskt uppmärksamhetsbeteende hos alla i bebisens omgivning, så att om mamman inte skulle finnas där så finns det gott om backups, som åtminstone kan ge värme och skydd mot rovdjur.
Tänk så fiffigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar