Läste en artikel om hur flerbarnsmammor och enbarnsmammor ser på varandras familjer häromdagen.
Flerbarnsmamman sitter med sin fyraårige son och äter sushi i godan ro, och ryggar tillbaka vid åsynen av flerbarnsfamiljens middagsinferno med spagetti över hela köksgolvet, en skrikande lillebror i barnstolen och en otålig storasyster som vill skjutsas till ridningen.
För flerbarnsmamman är spontanitet ett sedan länge utnött skämt, rutinerna sitter stenhårt för att kunna tajma in alla ät- och sovrutiner med aktiviteter, storprojekt som veckohandling eller tvättning, och precis allt måste planeras in i minsta detalj ("Jag följer med på rean om du garanterar att det inte finns några trappor, inga nödknappar på toan, inga djur och inget lösgodis på marknivå"...)
Enbarnsmamman suckar över flerbarnsmammans ständigt sura uppsyn (som med all sannolikhet beror på stress och inte på att hon faktiskt är sur), tänker "slappna av, då", tycker att det verkar som att flerbarnsmamman faktiskt inte är lika intresserad av sina små telningar som hon borde vara, och avundas en aning över syskonen som kan leka tillsammans i timmar. Men hon vill absolut inte släppa in den där vilda barnaskaran till sitt eget hem. Nej, där går gränsen.
Samtidigt smalnar ögonen hos flerbarnsmamman när hon tittar på enbarnsmammans till synes oändliga tidstillgångar och tänker "slacker..." med en viss ton av avundsjuka.
Gissa vilken familjesituation som fick mig att tända till?
Haha, gissa igen.
Tro det eller ej, men jag ser tillvaron hos flerbarnsmamman som helt underbar! Åh små vildar, kom och blås liv i mitt hus, massor och mycket! Lek med varandra, gör vardagsrummet till en djungel och bjud in hela dagis på tarzanparty så bakar jag muffins så det står härliga till!
Är jag romantiserande, nyligen småbarnsfrälst eller bara knäpp...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar