BEBISBLOOOOOOD!

Klipp inte småbarns naglar med nagelsax. Det kan sluta såhär:

Världens mysigaste amnings- och bebisskötarstund slutade i ett blodigt skrikinferno när mamma (jag) slant med nagelsaxen och klippte en skåra i lillans pekfinger. Det lät som att hon aldrig upplevt värre smärta någonsin förut - vilket hon kanske inte hade, heller. Min t-shirt bär små, små rödbruna spår av gårdagens miss. Små droppar av klant-påminnelse. Jag höll henne tätt, tätt, vaggade och pratade för att hon ialla fall skulle känna att allt hopp inte var ute, att världen trots allt inte höll på att gå under, att även om allt var extremt hemskt så fanns i alla fall mamma. Men oj vad hon skrek!

Till och med jag började böla. Momentankänslan var något i stil med "jag förtjänar att hängas".

Sen var hon lite lugnare, fick mat och slurpade mjölk tills hon somnade. Någon timme senare vaknade hon med ett strålande leende, som om ingenting hade hänt. Vilket fick mig att fundera på en sak. Om en bebis glömmer så här lätt - då måste tjurighet, långsinthet, hämndbegär, sårbarhet, egentligen alla sorters eftersviter efter en traumatisk upplevelse vara inlärt beteende. Och bör således kunna tränas bort. Dessutom borde ett barn kunna lära sig att inte anamma dessa beteenden, med en medveten uppfostran. Hmmm... Tål att tänkas på.