Från håglös till gränslös

Igår var en sån där energilös kväll. Hade en träning framför mig. Skulle väl egentligen behövt springa långdistansen - 15 km - för att ha fått den överstökad för veckan. Men vilken tröttklutt man vart! Det hela slutade med att jag satte mig på knä framför Dina i hennes matstol och beklagade mig högt och ljudligt: "Fattar du vad tröttmört jag är? Jag ska egentligen träna, och jag kommer att träna, men jag villl inteeeeee...!" Plutt började storflina av den uppvisningen - på nåt sätt var det tydligen roligt att höra morsan snacka med superövertydliga jag är jättetrött och orkar ingenting-signaler. Eller så kanske det var det faktum att jag pratade direkt till henne, på ett sätt som inte var bebistillgjort utan mer "på riktigt".

Hur som haver.

Jag sprang ju ut ialla fall. Precis som jag sade att jag skulle göra. Precis som jag föreställde mig att jag redan var klar med, när jag krånglade på mig träningsbrallor och jacka och skor i ultrarapid. Fem kilometer, då. Så har man gjort nånting, ialla fall.

Det blev nio, hela min gamla långdistanssträcka med backar och allting.

Och jisses vilken fart! Alltså, det måste vara såhär det känns att flyga. Energin visste inga gränser och det fanns till och med ork över till att förbättra löpsteget! Från dunk, dunk, dunk, till tapp, tapp, tapp. Sådär ja. Det var bättre.

Dagen efter vaknade jag med rinniga ögon och en stickande hals som skrek häll i mig vatten eller dö. Jahapp, förkylning. Inte konstigt att det kändes hängigt igår kväll. Får bli några dagars vila nu då. Innan nästa flygtur...

Mycket Viktig Undersökning Av Struktur Och Viskositet Hos En Gummifot Och En Mjukisköldpadda