11 augusti 2010. För tidig vattenavgång. Blev kvar på BB för observation i tre dagar efter förlossningen, och lilla vampyren Dina höll på att suga musten ur mig totalt med sina våldsamma bröstmjölksfasoner. Tuttarna var alldeles blåfläckiga av blåmärken, eller sugmärken. Hade det inte varit för barnmorskornas pepp och amningsskola så hade hon nog varit ett flaskbarn under sin första tid, så det var lite tur i oturen att jag blev kvar där och fick hjälp ändå.
September 2010. Ett fyllo ramlar över vagnen så att den välter och Dina, tre veckor gammal, slår huvudet i backen. Blåljus, tuut tuut, akuten och en massa varma, hjälpsamma händer. Ingen skada skedd!
I årsskiftet påbörjade jag min nya triathlonträning. Tror inte kroppen var riktigt med på den nya påfrestningen. Har fått tre riktigt rediga förkylningar under loppet av två månader - brukar aldrig vara förkyld annars - och var tvungen att skjuta upp träningsprogrammet varje gång. Attans.
Februari 2011, Dina kräks upp varenda måltid under en hel dag och jag börjar såklart undra vad som står på. Härliga åtta timmar på Södersjukhusets barnakut väntade. Jippiiiii. Det visade sig vara förstoppning i kombo med något litet magvirus, inget att oroa sig för. Och det gick över dagen därpå.
Kvällen efter den härliga södersjukhusnatten får jag för mig att sticka ut och springa en timme utan vantar, i sexton minus, i motvind. Smaaaaaaart. Resultatet blev kritvita fingrar, som under kvällen fick blodet åter i riktigt smärtsamma vågor. Dagen därpå hade båda händerna svullnat upp som basebollar och fingrarna liknades närmast vid prinskorvar. Små blåsor utmed pekfingrarna gjorde att sköterskan på Bro vårdcentral klassade fallet som en andra gradens brännskada och gav mig strikt utegångsförbud tills svullnaden gått ner. Det här var nog det dummaste jag fått för mig att göra hittills i livet, tror jag.
17 mars 2011: Axeln ur led. Ambulans igen. Tuuut tuuut, blåblink.
Om vi säger att otursscenariona återkommer med cirka en månads mellanrum, så skulle jag inte bli förvånad om någon kommer och släpper ett piano på min stortå i april...
Ibland känner jag mig som Kalle Anka. Har så mycket otur att det är skrattretande.
Här kommer en liten utmaning till alla läsare!
Gissa vilken nästa otursgrej kommer att bli! Kommentera här nedanför. Den som gissar närmast får en present skickad på posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar