Som på zoo

Vad tänker djuret i buren när turisten glor?

Ungefär detsamma som den unga morsa som sitter vid en ålderslike, som inte för sitt liv kan fatta att du herrejä...rnspikar är mamma och tjugotvå..!

Det är något med att vara utstickare. Oavsett i vilken genre. Man har valt att gå en annan väg. Göra saker i lite annan ordning, prioriterat annorlunda än de flesta brukar göra.

Och av någon anledning är just att vara ung morsa något helt extraordinärt sagolikt exotiskt, särskilt bland (en del) andra unga tjejer. Hur vågar hon?

Ja, hur vågar man? Hur vågar man lämna mammas trygga famn för att ge sig ut i stora vida världen, stå på egna ben, skaffa sitt första jobb, spara till en bil, flytta till en helt ny, främmande ort och börja plugga..?

Alla ovanstående saker är inte lika otänkbart hos de flesta unga tjejer. Det är sånt de längtar efter. Frihet. Eget ansvar. Inga pekpinnar utan total bestämmanderätt att sätta upp mål, förverkliga drömmar...

Men när de börjar föreställa sig hur det skulle vara att plötsligt axla ansvaret att ta hand om någon annan... Då blir det läskigt. Då kommer de Stora Kraven. Förälder? Bebis? Blöjor, skrik, sömnlösa nätter och bye bye freedom? Uppfostran, interaktion, stöd, en klippa som aldrig sviker. Du har precis klippt navelsträngen till ditt barndoms hem, ska precis börja vackla ut i världen på vingliga bambiben och upptäcka vad du vill. Allt handlar om dig, dig, dig. Skulle en annan person verkligen få plats i ditt självsökande? Och, än viktigare, kan du axla ansvaret att alltid, alltid finnas till för en annan person, någon som är totalt beroende av dig..?

Inte så konstigt egentligen, att så många tappar hakan när de får höra hur gammal jag är. Eller hur ung. Precis lika gammal som du, ju. Fast jag har en dotter, snart tio månader. Jag tog beslutet att bli mamma. Att axla ett ansvar, ett artonårigt ansvar, och antagligen ännu längre. Jag ångrar det inte en sekund. Tvärtom är jag tacksam att jag hade styrka att ta beslutet. Oändligt tacksam.

Men, faktum kvarstår att jag är en på tusen. Jag är det exotiska djuret som är intressant att studera, och försöka förstå sig på. Kanske för att få lära sig något om sig själv.

Fick en rätt intressant fråga härom dagen, av en av de där intresserade zoobesökarna. Hon frågade, eller antog: "Men din man, han är också ung, som du, eller..?" Jag undrar hur hon tänkte där. Att det skulle blivit ännu märkligare om jag hade fått till det med någon som varit tjugo år äldre, eller vadå..? Med tanke på att vi alla mognar olika snabbt, och att folk i allmänhet oftast behöver några självsökande år innan de kommer på att det här med barn skulle kunna vara en grej, så skulle det väl snarare vara mer sannolikt att min "man" skulle varit av den äldre sorten.

Nu råkar han ju vara nästan lika ung/gammal som jag, vilket kanske gör oss till ett ännu mer udda par. Ett par ännu mer iögonfallande exemplar att studera och faschineras av... På tryggt avstånd.