Baby adventures

Jag har hittat en surrogatmamma! Rätt coolt. Det är en kompis, Angelika, som inget hellre vill än att ta hand om lilla Dina. Så vi skolar in, sakta och försiktigt, tar ett babysteg (ha ha) i taget. Första gången hon tog Dina utan att jag var med, var i tisdags. En och en halv timme, medans jag var och tränade mitt första friskispass sen jag var gravid. Vilken känsla...! Vart alldeles hög på endorfiner hela kvällen sen. Och vilken underbar frihet att kunna duscha utan en liten piptuta som kräver mammas uppmärksamhet en halv minut in i duschandet. 

Barnvaktandet gick över alla förväntningar. Måste säga att det känns grymt bra att ha hittat en vän som kan det här med barnpassning. Hon är till och med bättre än mig ibland... Eller så lär hon sig bara snabbare. 

Andra gången var i torsdags, eller då lunchade vi bara men Angelika fick pröva på selen då. Kolla överlyckliga minen :)

Vi käkade pizza på pappa grappa, bara för att jag envisades. Hade hört helt underbara vitsord om den pizzerian. Och den var bra. Min pizza var jättegod. Och såg ut som en tavla, garnerad med färsk basilika och sprinklad med pesto. Dina var inte lika imponerad... Kolla hennes min på bilden :P

Senare på kvällen fortsatte jag och lilltroll till Kulturhuset där jag sydde klart overallen. Den blev siupersöyt, på ren goetländske. Men aaaalldeles för stor! Dina somnade gott i den ialla fall, hon verkar gilla alla sina stora, påsiga kläder. Min lilla gangsta.

Egentligen skulle jag ha tränat trummor också, men... Tröjan tog sin tid och arbetet sög musten ur mig fullständigt. När jag var klar så var jag så trött att jag somnade i en av fåtöljerna, med plutt snusandes på min mage. Jag var så trött att jag inte ens kände hur magen kurrade. Det gjorde sig påmint på hemvägen istället. Sent hade det hunnit bli, mörkt och rått i luften. Sicken flax att jag kikade förbi Freja och hon hade nybakade små muffinspajer sådär lagom i tid tills jag var där! Det boostade blodsockret tillräckligt för hemfärden. Tack och mums, Freja!

Det har väckts en del tankar kring mödraskap på sistone. Om lämplighet, "dålighet", och sånt. Har hört att alla nyblivna morsor någon gång känner sig som dåliga mödrar, av ena eller andra anledningen. Jag är inget undantag. En liten varningsklocka pinglar inom mig och bannar om att jag borde ha mer känslor för mitt barn. Och vara mer aktiv med henne, inte bara lystra till skrik utan ta vara på de stunder då hon bara är lugn och vaken genom att helt enkelt... Umgås med plutten. Och jodå, visst gör jag det. Inte alltid, men då och då. Hon sitter i mitt knä när jag kollar på film eller käkar lunch hemma. Och när jag går omkring så sitter hon oftast i selen. Vi snackar om allt möjligt, hon och jag, och nog får hon en och annan puss på pannan också. Men - det är det här som är kruxet. Nu kommer det jag känner mig orolig för: Inget av detta faller sig naturligt för mig. Jag gör det för att jag har hört att man ska konversera, umgås, vara nära, klappa på kinden, vifta med en skallra, socialisera. För att barn mår bra av sånt. Inte för att jag vill göra allt det där personligen. 

Den moderliga beskyddarinstinkten finns där. Men det där sockersöta, å-vad-jag-älskar-att-bara-beundra-mitt-barn och å-vad överväldigad-jag-blir-när-lilltrollet-plötsligt-reagerar-på-mitt-pockande, har aldrig riktigt infunnit sig. Hon är fem veckor gammal nu. Vad är jag för en morsa, egentligen...?