Medeltidsfest i Söderköping

Gästabud! Kom och se, gycklare, eldkonstnärer, spelemän i långa rader. Färgsprakande parader, spel och tävlingar, underhållning för alla åldrar. Tornerspelen icke att förglömma. För att inte tala om wärdshusets oxjärpar och skummande kryddmjöd. Och marknaden! Delikatesser från när och fjärran, utsökt handverk, décor och bruksföremål. Det du inte hittar här, är inte lönt att äga. Känn smakerna och dofterna, lev i musiken, hänför dig åt våghalsiga gycklerier och stridskonst i världsklass... Se en hängning, kasta sten, ropa högt och spotta åt byfånen i fängsel...

Så föreställer jag mig att det kommer bli, det beryktade Gästabudet i Sörping. Och jag förväntar mig inget mindre. Är detta berömda och vida omtalade spektakel förträngt till ett hörn i en sketen park med en snubbe i trikå som nästan kan jonglera.. Nä då går jag hem.

....

Husdjur...? En drake!

(punkterna indikerar en viss tidsförskjutning. Nu är det kväll och gästabudet är över, säger vi.)

Som tur var så VAR sörpings-tjottamojjet riktigt värt att besöka. Marknaden var riktigt tjusigt uppbyggd, hela stan stod i medeltidsskrud och vildsvinsklämman var uuuuuurgooooood. Och, det var inte bara en gycklare, utan åtta. TRIX hette gycklargruppen och turnerar tydligen land och rike runt. Förutom schnygg jonglering och knivkastartrix mot "frivilliga" i publiken (mer eller mindre grupptrycksmässigt upptvingade på scen, oj oj oj), så spexade de upp en riktig eldshow på kvällen. Det... Var... Mäktigt! Poi i all ära. Detta var ALLT. Brinnande stavar, pyrotekniska gnistregn, slungande eldklot, eldfacklor, till och

Simultanförmåga är att jonglera med en kniv, 

ett äpple och en mobil, äta på äpplet och

samtidigt göra slut med första bästa i

mobilens telefonbok. Frågan är hur

medeltida mobilen är?

 med brinnande örnvingar som de flaxade runt med. Volter och allsköns akrobatik, och ett vildeskådespel med lömskt krypande och smygande och äckligt illvilliga leenden som skulle fått Gollum att framstå som en söt liten skolpojke.

Vart helt uppfylld av skådespelet när jag gick därifrån. Och, som med alla saker som stampar in ett ordentligt intryck i min äventyrslystna själ, så tändes här en gnista. Ilsket gnistrande och glödande som glödgat järn. En enda tanke small genom mina nervgångar genom showen: JAG VILL OCKSÅ! Ååååååh, styrka, spänst och kroppskontroll, för att inte tala om respekt för och kunskap om det element som är mig mest främmande... Och skrämmande. Jo, jag är rädd för eld. Och jag vill inget hellre än att bli av med den och alla andra rädslor som ligger och pyr under ett lookalike stålhärdat yttre. Vilket underbart sätt att bli av med rädslan på...

Cate, Freja och Lill-Emma mumsar
på... Var det vildsvin eller älg?

Men. Det finns alltid ett men. Och här kommer meningen efterråt...

... bakom en färdighet ligger ihärdighet, envishet, misslyckanden, ett och annat brännmärke, uppehållet tålamod genom de svåraste och jobbigaste av inlärningsskeden...  Och tid. Förmåga att ta sig tid. Tid som det är så ont om, för min del. Visst, jag vet att det går. Även med ett spädbarn och tränings- och körkortsplaner. Frågan är om jag är beredd att lägga ner den tid som krävs.

Sorgligt nog inte.

Inte just nu.

Sen... Kanske.

Kulturhuset har ett trumset som jag spelade på igår, det är också en kul färdighet att öva upp. :P