Tunga steg

Tröööööööööött.

Känns nästan som att jag inte gjort annat än käkat idag. Pumpatagliatelle och fröbröd med smör i all ära, men för en gourmand som jag så blir all denna fiberrika näring lätt för tung för maggen. Jag käkar precis lika mycket om maten är fiberrik som om den är fibertom. Och just nu är allt utan socker också, så någon energikick är det inte tal om att få... Vilket är bra. Ska ju bli av med det eviga suget nu, en gång för alla.

Det har gått en och en halv vecka. Om en halv vecka har jag kommit till den magiska tvåveckorsgränsen. Inte tappa greppet nu. Även om en riktig sockerkick vore ashärlig just nu, i detta svaga tillstånd av omotivation och hjärnkoma. Men NEJ, har jag kommit så här långt så ska jag banne mig klara det!

Jag ser det som en personlig utmaning. Har aldrig tagit mig så här långt förut. Och om jag vet att det går, så vet jag också att jag i framtiden kan stå emot den där dagliga eftermiddagsfrossan. It's gonna work. I know it.

Två ting tynger mig, rent fysiskt. Det ena är min proppfulla mage. Det andra är min lilla 4,3 kilos isbjörn - nyvägd sen igår - som gosar i vita höstjackan med öron i selen på min mage. Igår tränade jag friskis, mitt tisdagspass som jag värdar för, och benen skrek fortfarande efter fredagens spinning. Är hela jag lite fysiskt överansträngd, månntro? Vad gör man då...? Inte sova, det har jag gjort tillräckligt. Tar en promenad, kanske. Klä av mig selen och stoppa ner nallen i vagnen, för att känna mig lite lättare. Smälta undan fibrerna. Strosa ner till kulturhuset och gigga med trumsetet.

Egentligen, om jag tänker efter, så skulle jag nog behöva rensa skallen från intryck också. Har varit så grymt aktiv på sistone så det är inte klokt.

Å det fina med att vara mammaledig är att jag kan bestämma helt själv vad jag vill göra med denna solskensstrålande dag.

Freedom here we go.