Bortprioritering extreme!

Det här trodde jag aldrig skulle hända.

Jag är inte sjuk, jag är frisk som en nötkärna.
Det är varken ishalka eller snöstorm.
Jag har sovit, ätit och haft en bra dag i stort.
Det enda lilla är att jag kände mig lite trött ikväll.

Vilket gjorde att jag valde att strunta i milen idag.

MY GOD! Emma struntade i att träna på grund av att hon är lite trött..!

Nåväl, jag har redan tränat sex pass den här veckan så en liten paus kom inte fel.
Av någon anledning fick jag totalt zombieryck och härdsmälta i hjärngångarna precis när Nico spatserade förbi. Vi snackade ett tag, jag gjorde rent Khans bur och lät lurvdjuret busa fritt i lägenheten medans. Dina flaxade och gurglade i pappas famn sålänge... Sedan gick far och dotter på barnvagnspromenad en kortis. Och - gissa om energin kom tillbaka! Det var som om någon klatchat mig med änden på ett elstängsel, jag fick världens speed och lyckades få hela lägenheten närapå gnistrande ren tills herrskapet kom tillbaka från promenaden. Hann till och med kånka ner den där malplacerade stolen i mitt förråd, och bara för att jag kände för det så sprang - nästan flög - jag uppför alla sju trappor på uppvägen.

Alltså - hade ingen aning om att jag hade så mycket inneboende energi i kroppen. Antar att det mesta går åt till att lyssna till Dinas signaler hela dagarna. Det märktes extremt tydligt, att så fort jag var för mig själv, så kunde jag spänna av helt. Vilken känsla..! Wow.

Jag upphör aldrig att förvånas vad det där lilla livet gör med mig hela dagarna. Jag är Mamma nu. Ut i fingerspetsarna. Instinktivt, rutinmässigt, kärleksfullt och beskyddande, och alla prion utgår ifrån hennes behov.

Och ändå kan jag fokusera på mina körlektioner, träffa en och annan kompis, och träna sex-sju-åtta gånger i veckan :P

Höga växlar som vanligt, med andra ord :)