lattefilosofen

"Lattemamma" är numera ett uttryck lika väletablerat som alla de där andra nymoderna familjerelaterade titlarna... Bonusbarn, stjärnfamilj, curlingförälder, milf. Själv får jag väl sålla mig till den bokstavstrogna tolkningen av termen lattemamma, d.v.s. jag går nån eller några gånger i veckan och sätter mig på ett café och tar en latte - eller ännu hellre en skummande moccacino eller annan syrupdrypande kaffedrink. En gång gottegris, alltid gottegris. Men - till skillnad från många andra lattemammor, så föredrar jag att utföra mina cafébesök ensam. Alltså enbart i sällskap med min lilltott.

Skälet är enkelt. Hemma är jag Den Stora Hemmafixaren samtidigt som jag ständigt jobbar på Projekt Utveckla Mamma-Bebis-Relationen och fixa en, vad jag anser, fin vardag som främjar utvecklingen för den lilla. Sitta stolen, ligga på mage, kolla in allt som dinglar, blänker, skramlar och skallrar, skratta åt sin egen spegelbild, bada och simma med mamma i stora badkaret... Med mera. Och när jag är ute, så är jag antingen på väg nånstans och har tankarna riktade på målet, eller så håller jag på med nån aktivitet. Och antingen aktiviteten innebär nåt sorts bebisumgänge på Sensus - vilket fokuserar hela mitt tänkande på Dina och bebisar i stort - eller om det är något jag gör för min egen skull t.ex. tränar, så är mina tankar då aldrig riktigt avslappnade. Det blir de däremot när jag inte har någon annan eller något annat än mig själv att tänka på. De där få, men högt uppskattade små fikastunderna á 40 kr per gång blir då väldigt - produktiva!

Japp, min hjärna går på högvarv när jag sitter där och inte gör nåt annat än sörplar mitt kaffe. Oftast behöver jag inte ens anstränga mig, tankarna bara kommer automatiskt.

Det kan vara allt från socialt observerande - jag plirar runt på alla andra på cafét och kollar in hur de beter sig, vad de gör, försöker lista ut vad de har för relation till varandra, vad de har i tankarna - till självanalyser och utarbetande av små planer och strategier för att få ut det jag vill av det liv jag lever. Oftast kommer jag fram till nåt som renderar ut i ett gnagande behov och en nyfikenhet som inte stillas förrän jag väl prövat på det som jag kommit på. Och ibland svischar tankarna bara förbi.

Jag vill inte kalla det meditation, det är för stökigt för att få kallas vid en sån ren benämning. Kalla det snarare typ... Fokus. Helt enkelt.