Varför triathlon?

Triathlon är en långdistansidrott där momenten simning, cykling och löpning alla ingår i samma tävling, med snabba byten mellan momenten. Vill man tävla i sporten, så finns många olika distanser att välja mellan, från motionärsklassen (simning 400 m, cykling 20 km, löpning 5 km - de flesta som tar ett par gruppträningspass i veckan borde utan större problem även kunna utföra detta) till den monstruösa Ironmandistansen (3,8 km simning, 180 km cykling och så en klassisk marathon på 42 km som avslutning! Huuuu).

Mitt mål är att genomföra en Ironman innan trettio år fyllda.

Antar att när många kommit över den första chocken vid detta besked - no way! Du skämtar, va? - så kommer den naturliga frågan; Varför? Vad i hälsingland har flugit i dig kvinna, varför måste du ta träningen till en sån extrem nivå?

För att svara på den frågan ska jag först ge lite bakgrundsinfo.

Jag har väl inte varit så värst aktiv genom min ungdomstid. Har dansat en gång i veckan, stretchat en del, hängt med hyffsat på gympan i skolan. Jag har nån sorts icke uppkollad andningssvårighet, som vi först trodde bara var dålig kondition, men det visade sig att även nu när jag är lite varm i skorna i bland annat löpträning, så snörper det fortfarande ihop i halsen när jag sprintar. En liten ansträngningsastma, kanske? Dessutom är mina leder sladdriga som spagetti - båda knäna och vänster axel hoppar regelbundet ur led. Jag bara väntar på att höger axel också ska börja krångla...

När jag var 17, fick jag i gymnastikuppgift att påbörja en ny sport och följa upp utvecklingen med en träningsdagbok. Jag valde "jogging" - det lät mindre krävande än det prestigefyllda ordet löpning - och hade som mål att kunna springa en timme i sträck utan vilopauser. Efter en knapp termin nådde jag mitt mål. Och såg Stockholm Marathon live för första gången. "Det där ser kul ut, vilken utmaning!" Tänkte jag då. "Det vill jag pröva." Sagt och gjort, jag inriktade min "jogging" på marathonträning och ett år senare slutförde jag stockholmsmaran på 5,5 timmar. Det gick alltså!

Det här var startskottet för en ny era i min träning. Jag hade upptäckt träning i extremform, i ett format som jag klarade av trots mina förutsättningar med andningen och lederna. Jag gillade känslan av att krossa till synes skyhöga hinder. Det var en kick utan like, en prestationskick.

Jag fortsatte med löpning och kompletterade lite med gym, gruppträning och en del simning för variationens skull. Man hade ju hört att det inte är bra att träna ensidigt, och när mina leder redan var illa gångna som de var, så ville jag inte slita på dem i onödan.

Sedan hittade jag en liten kokbok.

Kokboken hade en rätt kul titel - Jag vill ju bara se bra ut naken - och var skriven av Jonas Colting, svensk ultraman och mångfaldig Ironmanutövare. Jag kollade upp vad Ironman egentligen innebar. Och blev stormförtjust. Vilken utmaning! Det här måste vara den mest extrema grejen man kan göra idag som långdistansare. Det här satsar vi på.

Sedan blev jag gravid, så träningen fick skjutas upp rätt duktigt. Men nu, när jag slutar amma - gissa om jag är pepp på att börja!

Men - varför, nu då? Varför just Ironman, varför så extremt?

Enkelt.

Jag har alltid gillat att prestera. I skolan var jag inte nöjd förrän jag var bäst. I gymnasiet var nivån en annan, och både på grund av det och av yttre omständigheter så orkade jag inte längre hålla samma pluggintensitet som jag gjorde i grundskolan. Då blev träningen ett nytt fokus, ett nytt område att erövra. Nya hinder att övervinna. I grundskolan lyckades jag få MVG i nästan varje ämne - utom musik :P - trots att min hörselskada gjorde att jag ibland inte ens hörde vad läraren sade på lektionerna. Och nu har jag hittat en idrott som jag kan utföra på elitnivå, på ett säkert sätt genom att långsamt, bit för bit bygga upp konditionen och styrka/stabilitet i lederna. Det ska gå.

Jag tänker ialla fall inte ge upp innan jag ens har prövat!