En kärleksförklaring

Tankar tillbaka i tiden...

När jag var en nyutsprungen mammi, så hade jag en ganska speciell relation till den lilla kråkunge jag fått på halsen. Den där tösabiten som jag skulle ta hand om nu. Jag var inte tillfreds med tillvaron. Många frågade mig om det inte var mysigt, härligt och helt underbart att få ta hand om en liten bebis, och ååååh vad de längtade tillbaka till den tiden då deras egna telningar var små. Ehm. Mysigt? Ha ha! Nej. Jobbigt, däremot. Krävande. Tidsupptagande. Personlighetsförvrängande, parasiterande, utpumpande av all levnadsglädje och livslust, kraft, kreativitet och energi som jag en gång i tiden var helt sprängfylld av. Himla sak komma här och inkräkta och hindra mig från att leva mitt liv, utföra mina projekt, uppfylla mina drömmar. Och hindra mig från att träna! Hu. Det som fick mig att stå ut, att gå igenom allt oavbrutet skrik, klängande, bajsinferno efter bajsinferno, hyperaktivitet till följd av sömnbrist och en diet bestående av mackor och sväng-ihop-nåt-snabbt-annars-får-du-ingen-mat-idag, var att i de hårdaste, tröttaste, mest förtvivlade stunderna då min forna personliga frihet kändes lika avlägsen som en dröm på väg ut i glömskans limbo, stänga av öronen och djupt i mitt inre upprepa ett brummande mantra: Det kommer bli bättre, det kommer bli bättre...

Och det blev det. Som tur var.

Kan avslöja att min relation till henne gjorde en helvändning den där morgonen då hon sprack upp i sitt livs första, riktiga tandlösa leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, ta hennes lilla hand och hälsa "hej, Dina".

En hårt sluten knopp inom mig hade plötsligt öppnats och avslöjat en egenskap som dittills varit vilande. En ren, villkorslös vilja att ta om hand, sörja för, värma, nära, älska, utan några som helst krav på att få så mycket som ett "tack" tillbaka. Bara vetskapen om att hon är glad och lycklig, är mer än jag någonsin kommer att begära av henne för min egen del.

Min energi håller på att komma tillbaka. Jag har hittat rutiner, vattenhål och tillfällen till ventilation i vardagen, andrum och tankero, tid för kreativitet, umgänge, träning och hygien. Och, ett kul faktum - från att flera gånger ha varit nära att "kasta henne till skogs", kan jag nu inte tänka mig ett liv utan henne. Tänk vad lite kärlek kan ställa till med.

Äh, vad liten du är. Fjantigt ju. Väx upp :)
Dina, två dagar gammal.