Jag och min körlärare har kommit till vissa insikter på sistone. Jag är tydligen en helt unik elev, min lärare är ute på helt okänt vatten när han kör med mig... Gissa vad det innebär?
Jo.
Det innebär att jag är unikt... tröglärd :P
Eller egentligen inte. Jag är jätteduktig på att köra bil och har tagit till mig hans predikningar om ecodriving till mitt hjärta, vilket har resulterat i att jag har satt nytt lågbränsleförbruknings-rekord bland hans elever på en viss sträcka. Jag är uppmärksam på trafiken runtomkring, jag ser fotgängare på mils avstånd - nästan, då - och missar inte en skylt. Men. När jag ska göra allt samtidigt - köra, kolla omgivningen, följa reglerna - så slår något slint. Jag är helt enkelt totalt fullkomligt hopplös på att gå och tugga tuggummi samtidigt.
Anders, min lärare, drar en parallell mellan detta och det faktum att jag flera gånger dagligen glömmer att låsa toadörren, sätter på mig kläder i fel ordning, och självklart går bort mot ett annat rum för att utföra något, för att sedan tvärnita och fundera på varför fasiken jag gick in i det här rummet för.
Nästa vecka, efter halkan på tisdag, sätter vi igång med en ny inlärningsstrategi. Vi märkte under dagens lektion att jag nästan undantagslöst kom ihåg vilken växel jag hade i - något jag annars tenderar att glömma - om jag vid varje växling högt och tydligt för mig själv tänker Tvåan. Trean. Ettan. Femman. Korsning där framme, bort med gasen, bromsa, tvåan, upp i dragläget, håll kvar, och släpp alla pedaler. Precis som körlärare lär ut att elever inte ska göra, när de väl börjar köra i stan och måste hålla skallen klar och mottaglig för alla millioner intryck och livsfaror överallt. Men vi prövar detta, och ser hur det går. Kanske har vi kommit på nånting nu!
Gissa hur jääääättegärna jag vill att allt ska vara över nu... Vill ha mitt körkort. Nu. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar