Hallandsäventyret vintern 2011

Har kommit på att väldigt många av mina bloggar är skrivna i stunder då jag inte har så mycket för mig... Vilket är väldigt sällan. Därav den något glesa durationen av inlägg. Så nu tänkte jag backa bandet ett par, tre veckor och dra mig till minnes några detaljer ur en resa...

Reseunderhållning.

Det var den 16 januari 2011. Snön var icke längre snö utan ömsom vattenblask och ömsom halkfläckar. Världen yttrade sig något grå till färgen. En typisk, svensk mitt-i-vintern-smältpöl. Men det gjorde inget. Ty jag och Dina väntade storfrämmande från huvudstaden. Mor Vivi och plastmorfar Jan stannade på en kort fika och kollade in lägenheten den fina. Och som inte det vore nog, så skulle vi båda sällskapa med finfolket i en rullande velociped hela vägen till Halland! Dinas längsta biltur någonsin.

Hej mormor och plastmorfar!

Resan gick bra, sålänge som vi antingen skrålade sång efter sång och höll tillräckligt mycket kalas i fram- och baksäte, alternativt bjöd på banan att mumsa på. Dinas mjukfigurer slog troget följe i ekipaget och dinglade frestande för nyfikna små tassar från babystolens handtag. När vi alla kom fram, väntade en skön natt på vandrarhem - våningssängar, en egen stol vid middagsdags, en teve med spännande historiska dokumentärer på Discovery och nya sagor i matsalens bokhylla, jojo. Lillplutt gillar att resa, det händer så mycket och hon får så otroligt mycket uppmärksamhet. Vilket gör att hon sover helt sagolikt gott sedan. Jättebra, tycker mamma...

Morgonen därpå hade vi lite tid till morgonbestyr innan vi skulle skumpa iväg igen. Egentligen hade jag tänkt att ta en rask morgonpromenad, men när tiden var knapp fick jag hittepå något annat. Det blev grodhopp längs sovsalskorridoren och armhävningar vid teven, där plutt låg och kollade helfaschinerat...

Hopp å iväg, nästa stopp: Laholms Kyrka! Ett dop förestod, eller egentligen tre dop på en gång. Ett av barnen som skulle döpas var lille nyutsprungne Angelo William Countach - stavade jag rätt nu? - som dagen till ära blivit uppklädd i traditionsenlig vit klädnad. Jag och Dina hade tagit plats på första raden och jag lekte paparazzi med mobilkameran i högsta hugg.

Dopetidopetidop

Efterråt bjöds det på mumsig landgång och tårta. Tre hela släktsamlingar samsades i kyrkans bjudningslokal. Och äntligen fick vi möta Skåne- och Hallandsmaffian! Oturligt nog var alla tågbiljetter slutsålda till julafton så jag kunde inte åka till skåne över julen, som planerat. Men vi möttes alla nu istället. Moster Anette, morbror Kimme och hans "fruga" (sambo) Cecilia, alla kusinerna Hanna, Samuel, Nikita och så Angelo såklart, och morfar Bo.

Efter kyrkkalaset åkte vi i trupp till Kimme-nästet utanför Laholm och hade en liten julklappsutdelning. Nyomvända Anette spexade med sina islam-gadgets, en slöja och en matta med invävd kompass. Snacka om avancerat, alltså. Vi fikade, Mochan och Plastmoffa spelade tralala-yeah - eller hur gick den nu? ;) - och sen var det redan dags att åka! Dessa små södervistelser blir så innerligt intensiva varje gång, knappt man hinner busa färdigt förrän det är dags att dra iväg igen.




I södern bor las familias. Godfather Kimme håller ordning i Halland och Godmother Anette makes the rules i skåne. Nåde den som sätter sig emot maffian... Då blir det inga julklappar! Haaaaaaa ha ha ha!