Konsumtion.

Just snubblat över en sociolog vid namn Thorstein Veblén som belyser ämnet konsumtion på ett sätt som väcker minnen ur min ungdoms förflutna... Minnen av en ny bostad, en villa, med trädgård och en brygga hundra meter bort. I köket står två skinande kolonner, varsin sprillans kyl och frys, i mattaste rostfritt stål. Mmmmmmm, najs. Hör det knappt märkbara suset från kompressorn, lyssna noga. Det är ljudet av lyx. Ljudet är en symbol, en etikett, satt på husets innevarande, som säger: Det här är typer som har råd, tro inget sämre.

Veblén förklarar modesvägningar (kläder såväl som rostfria kylar) med att den undre klassen vill försöka apa efter - emulera - den övre klassen, för att det finns en allmän uppfattning om att de som har makt och status har mycket enklare liv. (Big question mark?? min anm) Och för att den övre klassen ska behålla sin status jämte den undre klassen och fortfarande kunna bevisa att de ändå är liiiite bättre och rikare, så måste de ständigt hitta på nya modesvängningar som bara de har råd med. Tills undre klassen hittar på sätt att kringgå kostnaderna och skapa sin egen version av samma trend, vilket tvingar övre klassen att tänka om på nytt, och så fortsätter konsumtionsspiralen uppåt. Det finns även en förklaring om att gemene man vill hitta sin egen nisch, utmärka sig från massan och skapa sin egen stil. Detta stilmakande behöver inte vara beroende av klasstillhörighet och tillgångar av ekonomiska medel, men matar ändå produktions- och konsumtionsspiralen s att den kan fortsätta sticka uppåt.

Min käre farbror är på besök, det kan vara för första gången. I köket sträcker han upp labbarna och lutar sig med hela sin tyngd mot våra nya, fina dyrgripar, klappar handflatorna mot den matta ytan och brölar "Och NY KYL OCH FRYS också, det är inte illa!" Varpå jag får syn på far min i bakgrunden som snörper ihop munnen i tyst missnöje. "Han tar på det rostfria, det blir ju fettfläckar på..!"

Någon annan än jag som får en känsla av klinisk sjukhuspolicy? Tillika en absurd "Näej slit inte ut min klasstämpel"- attityd?

Jag har bott på Östermalm nästan hela mitt liv. Fjorton år i den ursprungliga, normskapande stadsdelen i Sveriges huvudstad, och fyra år i Österskär, småorten Åkersbergas talande motsvarighet. Jag har aldrig badat i materiell lyx annat än det rent lägesmässiga, men har alltid varit omgiven av människor som haft - eller suktat efter - ekonomisk frihet att konsumera det de vill ha. På eget val flyttade jag senare till Kalmars, Norrköpings och Kristianstads Rinkeby. Det är billigt boende, och man får en hel del pengar över till mat och resor till nära och kära. Ekonomisk frihet att sprida värme, inte presenter.

Rinkeby är en för mig, infödd storstadsbo/undre-medelklass-wannabe-överklass, mellanlandning på grusvägen mot det slutgiltiga målet: Det gräsiga, leriga, tjäriga ärvt-och-begagnat-mecka även kallat Landet. Där det inte gör nåt att grannbarnen kletar fingerfärg på frysboxen från 1987. Där man vågar bjuda över svärmor på bullar trots att små bananflugor surrar över det lutande-disktornet-i-vasken. Där kläder, yrkestitel och bilmärke inte spelar roll. Kort sagt, i det förlovade riket av stökig, bökig, förstående och omfamnande kärlek och harmoni.

Undrar om jag hade längtat efter något annat om min bakgrund varit annorlunda. Dagens tankefnurra :)