Here we go.
Hej igen. Längesen sist!
Jag kallar mig Minimamma. Referens till min ålder, där. Men, är man morsa så är man, jag använder samma grova språk och samma raka, självklara diskussionsprofil á "that's life, folks" som vilken fyrtioplus-femte-barnet-på-g som helst skulle gjort.
Nedan följer en liten skildring av hur det kan gå till på ett akutenbesök. Råbarkat ocensurerat! Läsare känsliga för målande bildspråk varnas. Men, barnfamiljer: läs, himla med ögonen, känn igen er. Det är antagligen inget ni inte själva råkat ut för.
Ja, allt började med en liten febertopp på blyga 41,5 grader, för tidigare nämnd 1,5-åring. Normalt sett inget att oroa sig över. Kalldusch under gallskrik - ja, jag är så skoningslös - och så en alvedon in i rumpan. Mer feberyra, knapp sömn, febern går ner men mitt i natta vaknar plutt med krampande krumbukter och förtvivlad gråt. Som om hon såg upp på mig och sade "mamma, varför gör du såhär mot mig?". En, två, tre magkramper och så kommer första surmjölksdoftande kastspyan. Byta lakan. Spya nummer två, tre minuter därefter. Byta lakan igen. Spya tre. Men kom igen! Jag ringer 1177 för säkerhets skull, och, ja, det var tydligen bra att jag gjorde. Hon ska in på akuten ögonaböj. Jahapp. Jag segar av mig min härliga pyjamas, väcks kvickt till liv av ett hudknottrande korsdrag (fönstrena öppna av temperatursänkande skäl) och börjar raskt packa ihop lite extrakläder, någon bebismössa, nappar och nattamat, allt viktigt. Plutt ligger och flämtar i bara blöjan i sängen, jag sveper in henne i en filt och älgar ner till taxin. Det blååååååser ute. Burr.
Ytterligare några kastspyor senare - inga i taxin, som tur var, men filten var lagom slemmig när det äntligen blev vår tur in till syrran. Vi "glömde" filten lite diskret inne i väntrummet. Den var ändå för äcklig att spara.
Sedan följde en tid av varierande upplevelser för lillan. Hon fick sitt livs första piggelin av en snäll undersköterska, hon blev tvångsmatad med vätskeersättning för första gången (skrikpanik, dålig dålig mamma), hon fick absolut inte sova fastän hon så gärna ville... Summan av kvällen blev att det inte var så allvarligt som det skulle kunna varit. Så nästa gång vet vi att feber lindras med stjärtipren och vila, och magsjuka kureras med vätskeersättning och saft. En matnyttig kunskap rikare.
Men - kvällen är inte slut än. För vad inser jag när jag rotar igenom hela väskan och alla fickor utanför entrédörren hemma om inte... Jag har glömt nycklarna. Någonstans. Fuck!
Där står vi, klockan tre en lördagsmorgon, i t-shirts. Inte en levande själ så långt gatlyktorna lyser. Jag kränger av mig min fleecetröja och virar in lillskrutt i denna så gott det går, kör på henne lilla luvan och hivar upp henne på höften. Gångmarschen börjar. För mig, som rör på mig, är det inte så farligt kallt trots att snålblåsten viner i några minus. När jag väl kommit hem till Sanna, tjugo minuter och ett gäng hårda sovrumsfönsterbultningar senare, inser vi hur kall pluttan är. Som is. Dock bara om armar och händer. Och hon blir snabbt varm igen, antagligen tack vare febern. Vi spenderar natten med ytterligare ångestladdade tvångsmatningar och knapp sömn. Morgonens enkla frukost var odrägligt god och mättade odrägligt härligt... Efter en superlugn mysmorgon tar vi bilen till akuten, hämtar upphittad nyckelknippa, och drar hem och mysfiser resten av dagen. Jag och skrutt.
Febern är mycket lättare nu, hon är pigg och glad, om än lite schleten. För mig själv håller inkubationstiden på att ebba ut och jag inser sakta men säkert att mysiga morgnar kan bli skoningslösa smitthärdar. Nåväl. Vad säger man? En slogan, någon?
Baby disease - because you're worth it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar